jag vet inte vad jag ska säga eller skriva. just nu är jag nere på botten, jag är bosatt i sängen eller i soffan.
men eftersom jag är nere på botten redan, så kan jag iallafall inte komma längre ner, utan det borde bara kunna gå åt ett håll.
jag uppskattar verkligen alla som finns där för mig, vänner och speciellt min familj. Pappa som bara vände om och åkte in hela vägen till uppsala igår bara för att vara med mig en stund.
jag tror aldrig jag har gråtit så mycket. När jag väl lyckas slumra en liten stund, och sedan vaknar igen, är ögonen helt igen klibbade.
Stort tack till N med för hela raddan med filmer, kan jag fördriva tiden på något sätt. Och även tack för att du finns där.
Just nu orkar jag varken prata eller träffa någon. Jag vet att många säger att jag inte ska spilla en endaste tår eller minut på honom. Jag vet att han är skit, men jag har ju fortfarande älskat honom och är så fruktansvärt sårad just nu.
Det är lätt att säga till någon, gör si, gör så. Men när man väl sitter här, då är det inte så jävla lätt, det är inte bara att vända på handen.
Jag måste bearbeta det här i min takt, och nu är jag långt ifrån att må bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar