Undrar varför folk gör som dom gör, varför det blir som det blir, är det ödet?
Känns som det hänt ganska mycket det senaste året.
Just i sommar är det mycket som hänt.
Min mage är jag så less på så det finns inte, är det inte det ena som krånglar så är det de andra som oroar mig.
Ni som har en fungerande mage och kropp har det bra ni.
Jag skulle så gärna vilja gå ut och leka i flera timmar med min dotter, jag skulle så gärna vilja gå en lång härlig promenad med mina vänner. Jag skulle så gärna vilja gå ut i skogen med familjen, jag skulle så gärna bara kunna gå ut, åka iväg.
Jag hoppas innerligt den här nya medicinen fungerar nu, för jag är så less. Jag vill inte sitta instängd med mitt barn eller behöva vara rädd för att gå ut.
Men det är ju inte så lätt att försöka få egen tid om mornarna för att kunna fixa medicinska saker när man har en dotter som kräver full uppmärksamhet.
När magen sen fixar sig oroar jag mig för det andra, när ska jag få en tid, vad kommer det visa m.m.
Jag har familjemedlemmar som inte mår bra, som vi inte vet hur det kommer bli med. Åh, det är alldeles för mycket i mitt huvud nu. Känns som det håller på att ta stopp.
Hade egentligen velat haft det här lösen-skyddat, men eftersom jag är så dålig som jag är så vet jag inte hur jag fixar det. Så jag ber om ursäkt till er som orkat läsa det här. Hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar